Skuleberget utanför Örnsköldsvik

På väg hem från vår camping med släkten besökte vi Skuleberget strax utanför Ö-vik. Ett högt berg med stup ned mot E4:an.

Självklart var målet att bestiga detta berg, man kan ju inte åka och bara TITTA på en sådan här utmaning.

Peter och Sabina står och väntar på bergsbestigningen. Skylten visar; 400 m till grottan, 600 m till toppen. Men med den lutningen på stigen kan jag säga att det var riktigt bra gjort av barnen att bestiga toppen. Hanna förstod inte riktigt meningen med att sätta en flagga däruppe på toppen? Det var väl inte det viktigaste att komma dit, nerfärden var lika kul!

Jonathans härliga återkommande humör klättrade med oss också. På toppen blev han riktigt förbaskad på sin mamma som inte ansåg honom förtjänt av en glass däruppe (jag hade inte pengar med till alla tre barnen, för HUR ska jag veta att det finns en GLASSKIOSK uppe på en bergstopp, är det det vanliga eller??? och till på köpet har familjen Björk från Leksand en höjdrädd pappa som vände efter halva färden och gick ner igen. Så dusten med som det blev, TRE barn som ville ha glass fick jag ta själv! Plus en sko vars snöre gick av och fick vingar (eller var det så att humöret var inblandad även i den flygande skon?) och flög iväg utmed berget och sonen hade inte minsta lust att hämta denna utan tänkte klättra ned i strumplästen... Vad härligt det är med ungar - och vilket tålamod jag kommer att ha när jag blir gammal!!!!!!!!!!!!

Efter bergsklättringen och en god lunch var det bara en sak kvar att göra innan lägret bröt upp och alla skulle åka åt sitt håll - BRÄNNBOLL! Finns det nåt roligare när man är många och vill göra nåt kul? Uppdelningen var enkelt avklarade: Super-tjejerna mot killgänget.

Magnus, Leif och Peter dvs papporna med sina killar Jonathan, Sebastian och Simon syns här posera efter sin stora förlust mot - och nu, spana in kortet nedan, inte varje dag man får se ett stiligare VINNARLAG!!!!!!



SUPER TJEJERNA;
Sofia, jag, Lovisa & Linda, och Sabina
Sittande främst, de tre småkusinerna, Alice, Emelie och Hanna.
Vad de två minsta gör vet jag inte, myggbett eller har de fått blåtiror av de hemska killarna när de försökte stoppa deras framfart?




Så var denna träff slut och alla åkte åt sina håll. Men innan hann vi få vår första bild av hela släktet, inte illa va?!
Våran semester slutade dock inte här utan - spana in vidare blogginlägg... Men lite vemodigt att veta att det är länge till nästa gång vi kan träffas och ha kul allihopa igen.