27-28 Juli

Dagen därpå är jag så pass pigg att jag ska få förflyttas från intensivvård till vårdavdelning. Jag kan nu sitta själv på sängkanten, inte gå. Kommer till avd 38. Känns bra, känner läkarna där, de är ju även läkare på mitt jobb! Leffe kommer med Jesper på eftermiddagen. Har varit orolig för om han kanske skulle ha glömt hur man ammar, men till min stora lycka suger han direkt lika fint som innan!!!!! Härligt trots att det gör rätt ont att ha honom på magen.... Har ett sår från mellan brösten ner till troskanten, plus ett snitt åt andra hållet också.... Jag är så vacker så!!! :)
På kvällen kommer bakslaget. Jag får feber, helvetiskt ont, känns inte som ryggbedövningen fungerar. Massa prover tas, jag blir i allt det där tvungen att dricka 1,5 liter lakritskontrast för att göra en röntgen över buken. Bara den där röntgen var ju kul. Då måste man ligga på en hård platt brits som rullas i en tunnel, bara att ligga på rygg platt gjorde smärtan än värre, sedan skulle armarna vara ovanför huvudet, HÄRLIGT!!!!!;) Det var så man nästan skrattade i all kaos. Röntgen visade ingen ny blödning och jag försökte härda ut resten av natten. På morgonen fick jag göra ett nytt besök på röntgen, nu för att kolla om jag hade några proppar på lungorna, dvs. lungemboli. Oturligt nog hade jag det. Och humöret for längre ner än nån kan ana. Ryggbedövningen var de tvungna att ta bort pga blödningsrisk, sedan insatt på blodförtunnande. Inte bra med tanke på min stora bukoperation, risk att börja blöda därifrån, men tvungen med tanke på propparna. Blev därför tvungen att nu åka tillbaka till intensiven. Tresal, med nya pip och allt vad det innebär. Hemsk natt. Orolig över en ev. blödning eller nån ny propp. Sov uruselt. Natten gick och läkarna nöjda, läget stabilt. Fick komma tillbaka till avd 38. Humöret upp och ned.

24-26 Juli, Sös i Stockholm

Lördag morgon op jag av en av de bästa kärlkirurgerna i Sverige. Det visar sig att min missbildning är unik, finns bara 11 tidigare kända fall i Sverige. Får med operationen en ryggbedövning som jag har flera dagar sedan och är mycket bra! Har förstås ändå rejält ont men det är uthärdligt. Sover dåligt på Sös. Det piper och har sig hela tiden och grannen min, en Villy som inte är riktigt klar i huvudet behöver mycket omvårdnad vilket gör att det blir än mer stök omkring mig. Drömmer mardrömmar, det snurrar åt alla håll och kanter och jag hallucinerar. Vidrigt rent ut sagt. Men personalen var helt underbar!!!!! De hjälpte mig på allra bästa sätt! Mån är jag så stabil att hemresa till Falun planeras. Den här gången åker jag ambulans. Det går riktigt bra och jag kommer till IVA i Falun. Här finns en regel att om man varit på sjukhus i Stockholm får man inte ligga hos andra patienter för det finns en risk att man har en mulitresistent bakterie MRSA!!!! Vilken lycka! Jag får eget rum, med TV och lugn och ro!!! Leffe åker hem till Leksand och kan ta över omvårdnaden av vår lilla Jesper. Han har inte haft det tråkigt innan, kompisar har tagit hand om honom men det känns skönt att veta han nu är med sin pappa! Min svärfar Olle har kommit ner och stöttar Leffe. Du är underbar Olle TACK för att du finns!!! Och tack alla kompisar som ställt upp för oss i kaoset som blivit!!!!!!

23 Juli

23 Juli, ligger fortfarande i respirator men mera vaken. Har minnen från nu. Leffe sitter bredvid mig. Jag kan se en av de narkosdoktorer som brukar vara med vid våra kejsarsnitt och som jag har stort förtroende för. Känner att jag har stora slangar i halsen men är trygg i situationen då jag får information och ser att alla är lugna. Efter flera timmar stängs respiratorn av och jag slipper rören i halsen -skönt, det var en upplevelse i sig att ligga så! Har ont men inte som i ambulansen. Får veta att vad som hänt är att två kärl som går till äggstockarna har brustit pga en missbildning och att de ska täppas till ordentligt av en kärlkirurg i Uppsala. Vi väntar och väntar. Får sedan information att alla jobbar för högtryck för att jag ska få en plats, mitt fall har visst varit upp i högsta lägret i Uppsala men det finns ingen plats. Beslut tas till slut att jag får en plats på SÖS, Södra Sjukhuset i Stockholm. Jag ska få åka helikopter. För er som inte vet är jag mer än mycket flygrädd. Jag får panik när jag inser att jag ska flyga dit. Allt ordnar sig dock, TACK för att det finns lugnande medel. Jag hade en riktigt trevlig flygtur! Kommer lugnt och säkert till Sös. Leffe får skjuts av en av våra vänner och kommer en stund senare, skönt att ha honom med sig! Klockan är rätt mycket så det blir ingen operation idag. Har ont, ordentligt. Är förstås uppkopplad med allt möjligt, EKG, saturation vilket gör att det piper och har sig hela tiden. Har dock så ont att jag den första natten inte lägger märke till detta. Leffe sover i ett anhörigrum som finns alldeles intill mitt, känns bra. Nu har han fått ansvaret för att pumpa mina bröst, det är fortfarande något som håller mig uppe, jag ska amma. Förstår inte nu efteråt hur jag kunde tycka att just det var SÅ viktigt men det var det!

22 Juli inget minne alls!

Natten mellan 21-22 Juli operaras jag och klarar livet med minsta marginalen. Är otroligt nära att aldrig mer vakna upp. Jag tappar 13 liter blod och fyra läkare står och hjälps åt att stoppa en blödning som dom inte förstår var den kommer ifrån. Dom får till slut stopp på det och lägger i dukar i magen och låter det sedan vara öppet med någon slags plast ovanpå för att kunna skicka mig vidare till Uppsala. 22 Juli ligger jag på intensiven i Falun, i respirator men dock vaken. Har inget som helst minne av dagen. Har fått berättat för mig att jag skrivit med pyttesmå bokstäver att jag absolut ska amma Jesper. Detta får mina underbara jobbarkompisar på BB att komma och pumpa mina bröst var fjärde timme!!!

Det otroliga händer

Den 17 Juli föds Jesper, två dagar senare åker vi hem och blir sex i familjen. Allt fungerar bra i två dagar. Den 21 Juli på eftermiddagen går jag och vilar lite, ammar. Vaknar av att jag har ont i magen. Eftervärkarna har nästan slutat, vad kan det va? Stiger upp och känner att det gör mer ont än vad som är normalt. Ringer sjukvårdsupplysningen som tycker jag ska åka in och kolla läget vilket jag också tycker. Leffe och Jesper och jag åker iväg, de stora barnen stannar hemma själva. Vi kommer inte längre än till affärn förrän jag får så ont så jag känner att jag kommer att svimma. Ber Leffe ringa 112 och stanna bilen. Vi har sådan enorm tur att ambulansen befinner sig i Leksand och kommer inom någon minut. Jag hjälps ut och bärs in i ambulansen. Har ett undertryck på 60, svårt sätta nål. Blåljus till Falun. Har fruktansvärda smärtor men är vid medvetande. Känns som om ambulansen ska köra ihjäl oss allihopa... Framme i Falun är det sista jag minns en av mina kollegors ansikte vilket gör mig så glad och även en av "våra" doktorer. Jag sövs.

En annorlunda upplevelse

Behöver skriva ned mina senaste dagars upplevelser, dels för att alla ska kunna få veta vad som hänt och även för att det är otroligt skönt att skriva av sig lite av allt det som jag gått igenom.

Till att börja med måste jag ju få berätta att vi fått tillökning i familjen. Jesper har kommit, den 17 Juli efter en härlig förlossning som jag trots smärtor njöt till fullo av! Kort kommer så snart jag är hemma igen. Han vägde 4160 g och med det blev vårat tyngsta barn. Vi stannade på BB i två dagar - i enkelrum, något ska man väl ha för att man jobbar där eller hur. Helmmysigt, han tuttade fint och syskonen riktigt strålar det om. Det var sedan allt började....

Jonathan på seglarskola

Jonathan har fått ett nyvunnet intresse! Han och Oskar bestämde sig i våras för att anmäla sig på seglarskola i Rättvik, där kompisen Kalle redan gått ett par år.

Jonathan har aldrig någonsin suttit i en segelbåt och har således ingen som helst segelbåtsvana, vet ingenting om segel eller båtvett så det skulle verkligen bli att prova någonting nytt!

Första dagen började med ett inte alldeles enkelt väder för de nya små seglarna, hård vind. Men orädda och härligt entusiastiska kastade de sig in i sitt nya intresse. Första dagen hann de både prova att segla själva i de små optimistjollarna och få följa med de mer erfarna ut på de större vågorna i större segelbåtarna. Jonathan hade ingen aning om hur man stannar eller svänger men när han höll på att krocka med en klippa halade han helt resolut in seglet och båten stannade!

Andra dagen var det betydligt lugnare vind, och det är ju lite lättare då att lära sig svänga och styra båten. Först ska man ju sätta segel och få ut båten i sjön förstås.
Ian hjälper Jonathan att få båten i sjön

Här sitter Jonathan och är på väg ut i Siljan för att träna svänga runt bojer.

Visst ser det härligt ut?!

Men man funderar på vad vi gett oss in i genom att låta sonen vara med på detta. Sedan i måndags kväll är det bara segelbåtar som gäller. Blocket är besökt och VARFÖR kan vi inte köpa en segelbåt. Första kvällen tyckte han att vi skulle köpa en optimistjolle, fanns en för BARA 4000 kr på blocket. Två kvällar senare hade optimistjollen fått stryka på foten, nu har han hittat en lite större segelbåt, som BARA kostar 12 000 kr... Och att hans föräldrar inte har det minsta intresse eller kanske ännu viktigare, inga som helst kunskaper om segelbåtar har han ingen förståelse för... Det finns ju inget roligare än att segla... Och svårt är det inte heller...

Det är roligt att se att han tycker att det är kul. Att befinna sig i det där ruset av lycka över något man inte visste fanns, att känna att man klarar av någonting nytt och ge sig hän i det - visst är det härligt!!!! Jag förstår hur han känner sig!

Även om vi INTE ska köpa någon segelbåt!!!!!!