Det otroliga händer

Den 17 Juli föds Jesper, två dagar senare åker vi hem och blir sex i familjen. Allt fungerar bra i två dagar. Den 21 Juli på eftermiddagen går jag och vilar lite, ammar. Vaknar av att jag har ont i magen. Eftervärkarna har nästan slutat, vad kan det va? Stiger upp och känner att det gör mer ont än vad som är normalt. Ringer sjukvårdsupplysningen som tycker jag ska åka in och kolla läget vilket jag också tycker. Leffe och Jesper och jag åker iväg, de stora barnen stannar hemma själva. Vi kommer inte längre än till affärn förrän jag får så ont så jag känner att jag kommer att svimma. Ber Leffe ringa 112 och stanna bilen. Vi har sådan enorm tur att ambulansen befinner sig i Leksand och kommer inom någon minut. Jag hjälps ut och bärs in i ambulansen. Har ett undertryck på 60, svårt sätta nål. Blåljus till Falun. Har fruktansvärda smärtor men är vid medvetande. Känns som om ambulansen ska köra ihjäl oss allihopa... Framme i Falun är det sista jag minns en av mina kollegors ansikte vilket gör mig så glad och även en av "våra" doktorer. Jag sövs.