23 Juli

23 Juli, ligger fortfarande i respirator men mera vaken. Har minnen från nu. Leffe sitter bredvid mig. Jag kan se en av de narkosdoktorer som brukar vara med vid våra kejsarsnitt och som jag har stort förtroende för. Känner att jag har stora slangar i halsen men är trygg i situationen då jag får information och ser att alla är lugna. Efter flera timmar stängs respiratorn av och jag slipper rören i halsen -skönt, det var en upplevelse i sig att ligga så! Har ont men inte som i ambulansen. Får veta att vad som hänt är att två kärl som går till äggstockarna har brustit pga en missbildning och att de ska täppas till ordentligt av en kärlkirurg i Uppsala. Vi väntar och väntar. Får sedan information att alla jobbar för högtryck för att jag ska få en plats, mitt fall har visst varit upp i högsta lägret i Uppsala men det finns ingen plats. Beslut tas till slut att jag får en plats på SÖS, Södra Sjukhuset i Stockholm. Jag ska få åka helikopter. För er som inte vet är jag mer än mycket flygrädd. Jag får panik när jag inser att jag ska flyga dit. Allt ordnar sig dock, TACK för att det finns lugnande medel. Jag hade en riktigt trevlig flygtur! Kommer lugnt och säkert till Sös. Leffe får skjuts av en av våra vänner och kommer en stund senare, skönt att ha honom med sig! Klockan är rätt mycket så det blir ingen operation idag. Har ont, ordentligt. Är förstås uppkopplad med allt möjligt, EKG, saturation vilket gör att det piper och har sig hela tiden. Har dock så ont att jag den första natten inte lägger märke till detta. Leffe sover i ett anhörigrum som finns alldeles intill mitt, känns bra. Nu har han fått ansvaret för att pumpa mina bröst, det är fortfarande något som håller mig uppe, jag ska amma. Förstår inte nu efteråt hur jag kunde tycka att just det var SÅ viktigt men det var det!

22 Juli inget minne alls!

Natten mellan 21-22 Juli operaras jag och klarar livet med minsta marginalen. Är otroligt nära att aldrig mer vakna upp. Jag tappar 13 liter blod och fyra läkare står och hjälps åt att stoppa en blödning som dom inte förstår var den kommer ifrån. Dom får till slut stopp på det och lägger i dukar i magen och låter det sedan vara öppet med någon slags plast ovanpå för att kunna skicka mig vidare till Uppsala. 22 Juli ligger jag på intensiven i Falun, i respirator men dock vaken. Har inget som helst minne av dagen. Har fått berättat för mig att jag skrivit med pyttesmå bokstäver att jag absolut ska amma Jesper. Detta får mina underbara jobbarkompisar på BB att komma och pumpa mina bröst var fjärde timme!!!

Det otroliga händer

Den 17 Juli föds Jesper, två dagar senare åker vi hem och blir sex i familjen. Allt fungerar bra i två dagar. Den 21 Juli på eftermiddagen går jag och vilar lite, ammar. Vaknar av att jag har ont i magen. Eftervärkarna har nästan slutat, vad kan det va? Stiger upp och känner att det gör mer ont än vad som är normalt. Ringer sjukvårdsupplysningen som tycker jag ska åka in och kolla läget vilket jag också tycker. Leffe och Jesper och jag åker iväg, de stora barnen stannar hemma själva. Vi kommer inte längre än till affärn förrän jag får så ont så jag känner att jag kommer att svimma. Ber Leffe ringa 112 och stanna bilen. Vi har sådan enorm tur att ambulansen befinner sig i Leksand och kommer inom någon minut. Jag hjälps ut och bärs in i ambulansen. Har ett undertryck på 60, svårt sätta nål. Blåljus till Falun. Har fruktansvärda smärtor men är vid medvetande. Känns som om ambulansen ska köra ihjäl oss allihopa... Framme i Falun är det sista jag minns en av mina kollegors ansikte vilket gör mig så glad och även en av "våra" doktorer. Jag sövs.

En annorlunda upplevelse

Behöver skriva ned mina senaste dagars upplevelser, dels för att alla ska kunna få veta vad som hänt och även för att det är otroligt skönt att skriva av sig lite av allt det som jag gått igenom.

Till att börja med måste jag ju få berätta att vi fått tillökning i familjen. Jesper har kommit, den 17 Juli efter en härlig förlossning som jag trots smärtor njöt till fullo av! Kort kommer så snart jag är hemma igen. Han vägde 4160 g och med det blev vårat tyngsta barn. Vi stannade på BB i två dagar - i enkelrum, något ska man väl ha för att man jobbar där eller hur. Helmmysigt, han tuttade fint och syskonen riktigt strålar det om. Det var sedan allt började....

Jonathan på seglarskola

Jonathan har fått ett nyvunnet intresse! Han och Oskar bestämde sig i våras för att anmäla sig på seglarskola i Rättvik, där kompisen Kalle redan gått ett par år.

Jonathan har aldrig någonsin suttit i en segelbåt och har således ingen som helst segelbåtsvana, vet ingenting om segel eller båtvett så det skulle verkligen bli att prova någonting nytt!

Första dagen började med ett inte alldeles enkelt väder för de nya små seglarna, hård vind. Men orädda och härligt entusiastiska kastade de sig in i sitt nya intresse. Första dagen hann de både prova att segla själva i de små optimistjollarna och få följa med de mer erfarna ut på de större vågorna i större segelbåtarna. Jonathan hade ingen aning om hur man stannar eller svänger men när han höll på att krocka med en klippa halade han helt resolut in seglet och båten stannade!

Andra dagen var det betydligt lugnare vind, och det är ju lite lättare då att lära sig svänga och styra båten. Först ska man ju sätta segel och få ut båten i sjön förstås.
Ian hjälper Jonathan att få båten i sjön

Här sitter Jonathan och är på väg ut i Siljan för att träna svänga runt bojer.

Visst ser det härligt ut?!

Men man funderar på vad vi gett oss in i genom att låta sonen vara med på detta. Sedan i måndags kväll är det bara segelbåtar som gäller. Blocket är besökt och VARFÖR kan vi inte köpa en segelbåt. Första kvällen tyckte han att vi skulle köpa en optimistjolle, fanns en för BARA 4000 kr på blocket. Två kvällar senare hade optimistjollen fått stryka på foten, nu har han hittat en lite större segelbåt, som BARA kostar 12 000 kr... Och att hans föräldrar inte har det minsta intresse eller kanske ännu viktigare, inga som helst kunskaper om segelbåtar har han ingen förståelse för... Det finns ju inget roligare än att segla... Och svårt är det inte heller...

Det är roligt att se att han tycker att det är kul. Att befinna sig i det där ruset av lycka över något man inte visste fanns, att känna att man klarar av någonting nytt och ge sig hän i det - visst är det härligt!!!! Jag förstår hur han känner sig!

Även om vi INTE ska köpa någon segelbåt!!!!!!

Sländan

Här är sländan jag och Hanna tittade på en bra stund sist vi var ute i skogen. Är det en trollslända har vi ingen aning om, den såg lite mindre ut än sådana, men fin var den i vilket fall som helst!

Hanna

Hanna slutade på dagis i onsdags. Känns lite konstigt att vår dagistjej ska bli skoltjej...

Hon har inte själv reflekterat så mycket över slutet på en lång dagisperiod. Eftersom hon var ensam om att sluta, och dagen innehöll en utflykt och inget riktigt avsked tror jag inte hon uppfattat riktigt att hon aldrig mer ska komma tillbaka. Emelie var jätteledsen när hon slutade, hon grät sig till sömns minns jag. Hanna däremot är lika glad som vanligt. Kanske för att hon nu är hemma med mig om dagarna. Vi har det riktigt riktigt skönt. Hittills strålande härligt väder. Vi har oftast tagit en skogsrunda, en dag plockade vi blommor, en dag hittade vi en elefant (en gammal murken trädbit!) och en dag tittade vi närmare på en trollslända. Sedan leker hon otroligt bra själv just nu! Flera timmar varje dag sitter hon och pladdrar för sig själv med dockor, i sandlådan, och med klippdockor!!! Inget fel på fantasin där inte :).

Det är roligt att få vara med henne, och trotset som följt henne under våren har absolut dragit bort, även om vissa små stunder fortfarande finns kvar!

Du är toppen Hanna!