Jesper!

Det finns inte alls samma tid längre för att göra egna saker, som att blogga t.ex.... Både jag och Leffe kommer på att säga rätt ofta - var det verkligen så här ansträngande att ha småbarn?!!! Vi har helt klart glömt hur det var.... Och då ska vi även försvara vår Jesper med att han är ett väldigt lugnt och oskrikigt barn!

Leffe är hemma hela September ut, då jag är sjukskriven till dess. Otrolig skönt! Att vara två hemma är helt underbart. Vi hinner med varandra lite också, får prata utan att bli avbrutna av de stora barnen när de är på skolan vilket är både bra och känns nödvändigt just nu.

Här är första kortet med alla syskonen. De stora kom och hälsade på, på BB och kunde inte se sig mätta på lillebror. Jesper däremot var aldrig medveten om besöket för han sov precis hela tiden. Trots att han for mellan olika famnar, alla ville hålla, pussa och krama honom. Han blev redan där rejält ompysslad av de stolta storasyskonen!!!
Här är vi då, jag och Leffe med vårt fjärde barn. Känns overkligt att vi har fyra nu...

Jesper på vågen, tyngst av barnen med sina 4160 gram!

Hanna och Emelie med Jesper. De är så otroligt måna om honom...

Brorsorna tillsammans för första gången. Ska det månne bli en till liten lockig gosse i familjen?!

Bilder från sjukhustiden

En vecka efter lungembolin kunde jag bli hemhämtad av min man och Jesper. De tre andra barnen hade åkt upp till farmor och farfar, så första veckan kunde jag ta det lite lugnare och bara koncentrera mig på Jesper och amningen. Det räckte! Oj vad trött jag blev ibörjan av ingenting.

Här kommer nu lite kort från tiden på sjukhus, både i Falun och Stockholm:

Kortet ovan är från Södersjukhuset i Stockholm, dagen efter operationen. Mycket slangar här och där men god smärtlindring och härlig personal. Fått min ryggbedövning som fungerar mycket bra.

Från IVA i Falun har vi inga kort, här har jag kommit till avd. 38, det är samma dag som jag sedan får min lungemboli, men det vet jag ju tack och lov inte där! Här kan jag sitta på sängkanten men har inte varit upp på benen än.

Så här vacker ser jag ut numera, "coool" enligt Jonathan. Magens svullnad har dock lagt sig men det tjusiga ärret finns förstås kvar ;). Vad fin jag ska bli i min bikini nästa sommar!!!!!

Jesper och jag träffar varandra för första gången efter en ofrivillig delning som varade i en vecka. Helt underbart att få snusa på honom igen!

Jesper på besök några dagar senare, strax innan jag får åka hem. I bakgrunden syns en apa jag fått av mina jobbarkompisar - vilket stöd jag fått av alla. Det har betytt jättemycket under tiden som varit!!!!!!

Rehabiliterar mig

Dagarna går och inga fler bakslag har kommit. Jag har börjat gå och orkar mer för varje dag. Trivs bra här på avdelningen. Läkarna känner jag och övrig personal helt underbar! Kämpar på med maten... Inte speciellt hungrig, äter portioner som för en 2-åring, knappt. Men det blir bättre och bättre. Min underbara man som förutom att ta hand om hela hemmet och lilla Jesper dygnet runt har kokat egen nyponsoppa åt mig och varit ute i blåbärsskogen och plockat blåbär åt mig gör att jag får lite annat än sjukhusmat och bättrar på aptiten, mmmmm så gott!
Idag tog jag min första promenad ute i friska luften. Helt underbart, solen lyste och det blåste lite lätt. Finns en park precis bredvid sjukhuset, gick där runt en liten damm och bara njöt!!!!! Livet är härligt!!!!!!!!!!

27-28 Juli

Dagen därpå är jag så pass pigg att jag ska få förflyttas från intensivvård till vårdavdelning. Jag kan nu sitta själv på sängkanten, inte gå. Kommer till avd 38. Känns bra, känner läkarna där, de är ju även läkare på mitt jobb! Leffe kommer med Jesper på eftermiddagen. Har varit orolig för om han kanske skulle ha glömt hur man ammar, men till min stora lycka suger han direkt lika fint som innan!!!!! Härligt trots att det gör rätt ont att ha honom på magen.... Har ett sår från mellan brösten ner till troskanten, plus ett snitt åt andra hållet också.... Jag är så vacker så!!! :)
På kvällen kommer bakslaget. Jag får feber, helvetiskt ont, känns inte som ryggbedövningen fungerar. Massa prover tas, jag blir i allt det där tvungen att dricka 1,5 liter lakritskontrast för att göra en röntgen över buken. Bara den där röntgen var ju kul. Då måste man ligga på en hård platt brits som rullas i en tunnel, bara att ligga på rygg platt gjorde smärtan än värre, sedan skulle armarna vara ovanför huvudet, HÄRLIGT!!!!!;) Det var så man nästan skrattade i all kaos. Röntgen visade ingen ny blödning och jag försökte härda ut resten av natten. På morgonen fick jag göra ett nytt besök på röntgen, nu för att kolla om jag hade några proppar på lungorna, dvs. lungemboli. Oturligt nog hade jag det. Och humöret for längre ner än nån kan ana. Ryggbedövningen var de tvungna att ta bort pga blödningsrisk, sedan insatt på blodförtunnande. Inte bra med tanke på min stora bukoperation, risk att börja blöda därifrån, men tvungen med tanke på propparna. Blev därför tvungen att nu åka tillbaka till intensiven. Tresal, med nya pip och allt vad det innebär. Hemsk natt. Orolig över en ev. blödning eller nån ny propp. Sov uruselt. Natten gick och läkarna nöjda, läget stabilt. Fick komma tillbaka till avd 38. Humöret upp och ned.

24-26 Juli, Sös i Stockholm

Lördag morgon op jag av en av de bästa kärlkirurgerna i Sverige. Det visar sig att min missbildning är unik, finns bara 11 tidigare kända fall i Sverige. Får med operationen en ryggbedövning som jag har flera dagar sedan och är mycket bra! Har förstås ändå rejält ont men det är uthärdligt. Sover dåligt på Sös. Det piper och har sig hela tiden och grannen min, en Villy som inte är riktigt klar i huvudet behöver mycket omvårdnad vilket gör att det blir än mer stök omkring mig. Drömmer mardrömmar, det snurrar åt alla håll och kanter och jag hallucinerar. Vidrigt rent ut sagt. Men personalen var helt underbar!!!!! De hjälpte mig på allra bästa sätt! Mån är jag så stabil att hemresa till Falun planeras. Den här gången åker jag ambulans. Det går riktigt bra och jag kommer till IVA i Falun. Här finns en regel att om man varit på sjukhus i Stockholm får man inte ligga hos andra patienter för det finns en risk att man har en mulitresistent bakterie MRSA!!!! Vilken lycka! Jag får eget rum, med TV och lugn och ro!!! Leffe åker hem till Leksand och kan ta över omvårdnaden av vår lilla Jesper. Han har inte haft det tråkigt innan, kompisar har tagit hand om honom men det känns skönt att veta han nu är med sin pappa! Min svärfar Olle har kommit ner och stöttar Leffe. Du är underbar Olle TACK för att du finns!!! Och tack alla kompisar som ställt upp för oss i kaoset som blivit!!!!!!

23 Juli

23 Juli, ligger fortfarande i respirator men mera vaken. Har minnen från nu. Leffe sitter bredvid mig. Jag kan se en av de narkosdoktorer som brukar vara med vid våra kejsarsnitt och som jag har stort förtroende för. Känner att jag har stora slangar i halsen men är trygg i situationen då jag får information och ser att alla är lugna. Efter flera timmar stängs respiratorn av och jag slipper rören i halsen -skönt, det var en upplevelse i sig att ligga så! Har ont men inte som i ambulansen. Får veta att vad som hänt är att två kärl som går till äggstockarna har brustit pga en missbildning och att de ska täppas till ordentligt av en kärlkirurg i Uppsala. Vi väntar och väntar. Får sedan information att alla jobbar för högtryck för att jag ska få en plats, mitt fall har visst varit upp i högsta lägret i Uppsala men det finns ingen plats. Beslut tas till slut att jag får en plats på SÖS, Södra Sjukhuset i Stockholm. Jag ska få åka helikopter. För er som inte vet är jag mer än mycket flygrädd. Jag får panik när jag inser att jag ska flyga dit. Allt ordnar sig dock, TACK för att det finns lugnande medel. Jag hade en riktigt trevlig flygtur! Kommer lugnt och säkert till Sös. Leffe får skjuts av en av våra vänner och kommer en stund senare, skönt att ha honom med sig! Klockan är rätt mycket så det blir ingen operation idag. Har ont, ordentligt. Är förstås uppkopplad med allt möjligt, EKG, saturation vilket gör att det piper och har sig hela tiden. Har dock så ont att jag den första natten inte lägger märke till detta. Leffe sover i ett anhörigrum som finns alldeles intill mitt, känns bra. Nu har han fått ansvaret för att pumpa mina bröst, det är fortfarande något som håller mig uppe, jag ska amma. Förstår inte nu efteråt hur jag kunde tycka att just det var SÅ viktigt men det var det!

22 Juli inget minne alls!

Natten mellan 21-22 Juli operaras jag och klarar livet med minsta marginalen. Är otroligt nära att aldrig mer vakna upp. Jag tappar 13 liter blod och fyra läkare står och hjälps åt att stoppa en blödning som dom inte förstår var den kommer ifrån. Dom får till slut stopp på det och lägger i dukar i magen och låter det sedan vara öppet med någon slags plast ovanpå för att kunna skicka mig vidare till Uppsala. 22 Juli ligger jag på intensiven i Falun, i respirator men dock vaken. Har inget som helst minne av dagen. Har fått berättat för mig att jag skrivit med pyttesmå bokstäver att jag absolut ska amma Jesper. Detta får mina underbara jobbarkompisar på BB att komma och pumpa mina bröst var fjärde timme!!!